Varför blir jag alltid helt tagen när jag ser nånting om Titanic? Jag menar inte att jag tänker på det en minut utan jag ägnar alltid de närmsta timmarna åt att gräma mej över hur j*vla illa det gick. Tillochmed morsan reagerar över hur jag känner för just Titanic. För mej är det den mest fascinerande händelsen i vår tid. Jag har haft muntliga redovisningar om det, uppsatser och undersökt på fritiden.

Jag kan inte förstå hur jag kan tycka det är så fascinerande, eller ja, det är ju inte fascinerande på ett possitivt sätt. Jag klarar bara inte av tanken av att så många människoliv togs på grund av så himla många misstag. Jag menar över 1500 människor dog! 1500 människor som skulle kunna ha räddats om man hade agerat rätt, ÅH JAG KLARAR INTE AV TANKEN AV ATT INGA SKULLE HA BEHÖVT DÖ! Med tanke på alla de livbåtar som inte fylldes o tanken på att de inte hade tillräckligt många redan från början gör mej frustrerad. Att det sedan befann sig ett fartyg ungefär 15 kilometer ifrån Titanic gör verkligen inte saken bättre och detta fartyg svarade aldrig på grund av att han som tog emot meddelandena hade gått o lagt sig. Jag ryser varje gång jag tänker på det.

Sen kommer den konstiga twisten på det hela. På nått egendomligt sätt så kan jag tänka mig att vilja återuppleva just denna händelse, att jag var en av passagerarna som var med om det. Frågan är om jag hade velat överleva något sådant? Men jag hade velat vara där och se hur allt fortskedde, skulle vilja göra allt ogjort.