Var påväg hem till Kristina igår och jag kommer till en glashal nerförsbacke. Det fanns ingen annan utväg, jag var faktiskt tvungen att gå ner för just den backen. Hela tiden tänkandes...ramla inte ramla inte ramla inte...och så kom jag o tänkta på att Alexandra lyckats vurpa under lördagnatten, vilket fick mig att tappa koncentrationen totalt...jag menar, man var ju tvungen att skratta lite...Innan jag visste ordet av flög jag med rumpan före rätt ner på den stenhårda marken, var ändå ganska kvickt uppe på benen...men märkte rätt snabbt att jag tagit mer skada än vad jag trodde. Hasade mig fram till närmsta vägg o fick stå där ett bra tag innan jag kunde återta promenaden mot Haga.

Och så kommer vi till idag. Jag tänker mig att gå ut och gå en liten runda medan tvättmaskinen vart igång. Så fort jag kommer ut på parkeringen så sliter jag nått så fruktansvärt igen. Den här gången överväger jag faktiskt att ligga kvar i fosterställning på marken och gråta. Men eftersom två små pojkar, tre meter ifrån mig, satt o tittade på mig så bet jag ihop, ställde mig upp och fortsatte att gå. Kände hur tårarna vart nära på att komma men tänkte då inte låta någon se min smärta...så jag fortsatte gå och gå och gå, väl medveten om att det såg ut som att jag kan ha sett ut att ha blivit utsatt för något helt annat...