Frågan var redan ställd. Skulle jag dra in mina tre väskor varav en väska var en 50 kilos tung rullväska, en 20 kilos dataväska och en matkasse på 10 kilo, in på bussen och därigenom skämma ut mig ELLER gå tre kilometer hem i lös, moddig brunsnö (tänk er höga vallar, dolda isfläckar, djupa lössnö...)?

Svaret var för mig ganska självklart. KLART JAG DRAR PACKNINGEN HEM, KLART JAG GÖR! INGA PROBLEM! JAG KAN ALLT, JAG ÄR EN STARK MÄNNISKA! Detta var tankar som flög igenom mitt huvud...tio meter senare...JAG VILL DÖÖÖHÖÖ HÖÖÖÖ! (tänk högt gråtandes...fortfarande i mitt huvud)

Inte nog med att jag var så förbannat varm o axlarna värkte så lyckas jag, mitt framför ett barn, göra ett extremt graciöst balettdansössteg med extra eleganta armvevningar och ett tillhörande "jääääääfvllllaaaaarrre mej". Barnet tittade på mig, men jag sänkte min blick snabbt, fortsatte gå som om inget hade hänt och med ett stort pinsamhetsleende fasttryckt i ansiktet.

Det krävs inga ord, jag är en skadad människa.