Idag var dagen jag kom att säga hej då till min lägenhet i Karlstad. Men så fort jag kom upp till staden så kände jag vemod smyga sig fram i kroppen... Däruppe har jag upplevt många av de roligaste stunderna i mitt liv. Och nu känns det nästan bara som en dröm. Och det är sorgligt att jag kommer sakna så himla mycket när jag inte kommer gå kvar där om jag bara hade valt rätt program från början, om jag bara hade velat gå ekonomi. Finns inte mycket att göra åt det nu. Ekonomi är lagt åt sidan, lägenheten uppsagd och utflyttad, jag är tillbaka på ruta ett.

Tog en lunch med klasskompis och vän Gustaf mitt i allt röjjande...vi pratade om minnen, framtiden och nutiden. Och saknaden blev ju inte mindre för det. Snarare mycket värre. Jag kommer inte få vara med o dela de framtida minnena som kommer byggas upp under de åren som återstår. Det grämer mig. Men det är som det är, jag kan inte vara med på allt kul.

Nu hoppas jag bara att jag kommer vara ledig under nollningen så jag kan få komma upp och träffa alla! Det är just nu det enda jag vill!